I helgen firar vi påsk – en tid då vi samlas i våra hems trygga hem för att dela en måltid och njuta av varandras sällskap. Det är en glädjefylld händelse som markerar vinterns slut och övergången till nya början, ny tillväxt och nya möjligheter. I stort sett fungerar högtiden som ett kristet erkännande av Jesu korsfästelse och uppståndelse, och därmed en påminnelse om både sorg och hopp. Sorg och vemod finns där eftersom världen inte riktigt är vad vi hoppas på ännu, vilket inte är minst uppenbart i vår nutid, när krig och våld rasar bland oss, med så mycket smärta och ångest i sina spår. Detta var också sant på Jesu tid, vars budskap talade om fred, kärlek och förståelse, både inom vår gemenskap och bortom – ett budskap om att offra sig själv i den andres tjänst och att höja sig över sina egoiska önskningar. Jesus dödades av förtryckarna som fruktade hans kärleksbudskap. Det var sorgligt då, och det är sorgligt idag. Men uppståndelsen ger en djup dimension till berättelsen. Det finns hopp; Sann kärlek kan inte raderas – den är inneboende i oss. Därför kommer vi samman för att fira och dela en måltid i varandras sällskap.