Jag genomgick en hjärtoperation förra året, vilket naturligtvis är en både oroande och stressande situation när man är mitt i den. En tidig morgon satt jag på bussen, på väg för att göra en kärlundersökning – och som alltid började mina tankar filosofera över situationen jag befann mig i.

Och som alltid hade jag penna och papper till hands, och antecknade lite om det jag tänkte. (Jag hittade faktiskt den där pappret just nu och bestämde mig för att göra om den till en blogg.) Anteckningen lyder:

När vi är stressade – är vi oroliga. Det verkar som att vi oftast tillskriver stress till yttre faktorer – medan oro ses som en inre process. Men tänk om vi vänder på det och säger ”Jag är orolig” vid sådana tillfällen som vi normalt skulle säga att vi är stressade? Kanske borde vi vara mer uppmärksamma på hur vi beter oss inför stress.

Jag är glad att jag hittade den här lilla minnesanteckningen. Jag kan se att jag faktiskt tog med mig en del visdom från den. Idag kan jag se att jag har varit stressad – att jag låtit mitt hjärta arbeta för hårt – vilket mycket väl kan vara en del av anledningen till att jag utvecklade hjärtproblemen från början. Men jag kan också se att jag fått en större förståelse för den inre stressens natur – den inre orons natur.

Som jag känner mitt hjärta idag – hanterar jag stress på ett nytt sätt – jag inser dess orsaker – och jag hanterar situationen därefter. Men jag inser också att inre stress, den vi ofta kallar oro, är knepigare. Jag tyckte oro var ett svaghetstecken och brukade lägga locket på – inte ens lyssna på den. Jag lyssnar inåt på ett nytt sätt nu – och vi respekterar varandra nu – tillsammans hanterar vi uppkomna situationer på ett mer avslappnat sätt – mitt hjärta och jag.