På ashramen blev vi inbjudna att slappna av och få oss att le. Där var det lätt att le. Men det sades också att när vi ler slappnar våra ansiktsmuskler av. Och jag tänkte för mig själv, hur kan det vara möjligt? Att le, om det ens är en trevlig sak att göra, kräver någon form av ansträngning. Jag menar, man måste göra det. Det verkade som att ett neutralt uttryck skulle vara mer avslappnat, om nu avkoppling var det avsedda målet. Hur som helst, jag log, och jag insåg att det var sant. Prova det så får du se. Få ett varmt leende på läpparna och var uppmärksam på hur det känns. Det är den mest avslappnande känslan. Vi är menade att le. Att vara positiv är naturligt; det får inte överlagras. Jag gillar det, och jag försöker påminna mig själv om det så ofta jag kan.