Scientism är inget särskilt vanligt ord, men det pekar på något ganska betydelsefullt.

Bland våra många försök att förstå världen har vetenskapen kommit att inta en särställning. Det är metoden vi förlitar oss på, rösten vi ofta litar mest på. Den har gett oss mat, medicin, teknologi och en djupare förståelse av den värld vi lever i.

Men det finns också något annat — något vi skulle kunna kalla scientism: tendensen att tro att vetenskapen ensam kan förklara allt som har betydelse.

Är det ett problem?

Kanske inte i sig. Vetenskapen som metod är varken god eller ond — den är ett verktyg. Hur vi använder den kan gagna oss stort, men den kan också leda oss fel. Det ansvaret ligger hos oss.

I ärlighetens namn kan samma sak sägas om religion, filosofi och andlighet. Även de kan användas på sätt som splittrar, kontrollerar eller vilseleder.

Ändå finns här en viktig skillnad. När de är som bäst lämnar religion, filosofi och andlighet utrymme för det oförklarliga. De erkänner att det finns gränser för vad vi fullt ut kan förstå — och att något finns kvar bortom dessa gränser.

Det gör inte sådant overkligt. Men det inbjuder till en annan hållning — präglad av ödmjukhet, medkänsla och öppenhet.

När vi fortsätter vår teknologiska utveckling gör vi klokt i att inte tappa bort detta. För kunskap, hur kraftfull den än är, kanske inte räcker på egen hand. Den behöver balanseras — inte bara av förnuft, utan av något djupare inom oss som pekar mot omsorg, ödmjukhet och förståelse.