På sätt och vis skulle Buddha kunna ses som en tidig föregångare till kognitiv beteendeterapi.

Han lärde att vi lider därför att vi missförstår livets natur. Och han föreskrev den åttafaldiga vägen som en väg mot befrielse från detta lidande.

Och finns det inte något märkligt välbekant i detta?

Vi finner att världen inte räcker till för varaktig lycka — och sedan psykologiserar vi lösningen.

Ibland verkar vår strävan nästan ändlös.

Kanske överdriver vi det hela lite?