Människan är nyfiken av naturen – vi vill veta hur, var, när, vem och varför. Är denna nyfikenhet en förbannelse eller en välsignelse? Leder den oss in i problem, eller är den faktiskt nyckeln till himlens dörrar?

I den grekiska mytologin fick Pandora nyfikenhetens gåva från gudarna, men den kom med en begränsning i form av en ask – en ask som inte fick öppnas under några omständigheter eftersom dess innehåll inte skulle ses av de dödligas ögon.

Men Pandora, i sin nyfikenhet, kunde naturligtvis inte motstå att öppna asken – och ut sprang demoner och monster, ondska, smärta och ångest ut i världen.

Berättelsens sensmoral är att okontrollerad nyfikenhet kan vara helt förödande. Men den har även en annan sida. När alla demoner hade släppts lös, fanns det nämligen fortfarande något kvar i asken – inget mindre än hoppets dyrbara gåva.

Så, Pandoras nyfikenhet släppte lös inte bara monster och ångest, utan gav oss också den strimma av hopp som aldrig lämnar oss – och som i sig tycks peka mot något högre, till och med ett dolt syfte bortom vår dagliga kamp.

Om du frågar mig är vår nyfikenhet en välsignelse – om även i förklädnad. Vi måste vara noggranna med vad vi ber om – med vad vi önskar och vill veta. Men här finns också nyckeln till himmelens dörrar, här finns den kraft som driver oss framåt mot ett större syfte, bortom girighet, lust, arrogans och egoiska begär.

Vi har en uppgift att utföra, och vi måste fortsätta ställa rätt frågor.