Opportunism är en subtil sak. Den sticker inte ut på samma sätt som andra -ismer, men den verkar finnas nästan överallt. I grund och botten är den enkel: att utnyttja en situation när möjligheten uppstår. Vi ser den i många former – inom politiken, i näringslivet och i vardagen. Och om vi ska vara ärliga ser vi den även hos oss själva. Vi agerar alla på möjligheten när den dyker upp. I den meningen är den ganska naturlig. Och ändå är det något med den som gör oss illa till mods. Vi beundrar initiativförmågan. Vi berömmer dem som inser och agerar på möjligheter. Men det finns en gräns – och vi verkar veta när den har korsats. När man utnyttjar en situation på bekostnad av någon annans sårbarhet reagerar vi annorlunda. Då ses det inte längre som skicklighet eller medvetenhet, utan som något mindre beundransvärt – något orättvist. Det är intressant, eftersom det antyder att bortom vår instinkt att agera på möjligheten finns det något annat som spelar in. En känsla av balans. En känsla av att inte allt som kan göras bör göras. Kanske handlar opportunism inte bara om att ta chanser, utan om hur vi väljer att göra det. Och kanske säger våra reaktioner på den oss något om oss själva – om vår egen känsla av rättvisa och vår tysta förväntan att världen ska vägledas av något mer än bara fördelar.