Jag skrattade när jag först hörde ordet konsumism — inte för att det är roligt, utan för att det tycktes fånga vår tid i ett enda ord.

Efter socialism, kommunism, kapitalism, sexism, rasism och alla andra -ismer vi hittills sett, så är detta där vi verkar ha hamnat: konsumism.

”Jag shoppar, alltså finns jag” — i kontrast till René Descartes berömda formulering ”Jag tänker, alltså finns jag”, vilket var hans slutsats efter att ha försökt tvivla på allt som gick att betvivla.

Nej, det är inte roligt. Vi försöker fylla ett existentiellt tomrum med ständigt fler saker — och håller på att förvandla hela planeten till en soptipp i processen.

Blir vi lyckliga av det?

Jag bara frågar.