Idag var en av de där morgnarna då jag vaknade och frågade mig själv vad i all världen jag höll på med. Varför försöka så hårt – varför ens bry sig? Vilken skillnad kan det göra? Är det verkligen värt ansträngningen?

Ändå visste jag att jag inte kunde ge upp. Jag hade försökt det förut, bara för att upptäcka att om jag inte ens försökte skulle jag aldrig få veta. Och jag skulle inte finna frid.

Så jag gick upp och började dagen. Jag gjorde mitt kaffe, öppnade en tidning och hittade detta stycke i en artikel om konstskapandets natur:

"Någonstans i skärningspunkten mellan viljan att erövra världen och impulsen att dra sig tillbaka från det som bjuder motstånd, finns konsten.

Att utöva konst är att tvingas lära sig ett moget vuxet förhållningssätt till motstånd, oavsett om man vill eller inte.

Man kan inte bara roffa åt sig, men inte heller fega ur."

Jag var tvungen att le. Tydligen är jag inte den enda i världen som tvivlar. 😊