Opportunism är något subtilt. Det framträder inte lika tydligt som andra -ismer, och ändå tycks det finnas närvarande nästan överallt.

I grunden är det enkelt: att ta tillvara på en situation när möjligheten uppstår.

Vi ser det i många former — i politiken, i näringslivet och i vardagen. Och om vi är ärliga ser vi det också i oss själva. Vi agerar alla på möjligheter när de uppstår. I den meningen är det något naturligt.

Och ändå är det något som skaver.

Vi beundrar initiativförmåga. Vi uppskattar dem som ser och tar vara på möjligheter. Men det finns en gräns — och vi tycks känna när den passeras.

När det innebär att utnyttja någon annans utsatthet reagerar vi annorlunda. Då uppfattas det inte längre som skicklighet eller skärpa, utan som något mindre tilltalande — något orättvist.

Detta är intressant för det tyder på att bortom vår drift att ta tillvara på möjligheter, finns något mer. En känsla för balans. En uppfattning om att allt som kan göras inte nödvändigtvis bör göras.

Kanske handlar opportunism inte bara om att ta chanser, utan om hur vi väljer att göra det.

Och kanske säger våra reaktioner något om oss själva — om vår egen känsla för rättvisa, och om en stilla förväntan att världen bör styras av något mer än enbart personlig fördel.