Jag är inte en politisk person; jag har snarare en filosofisk, kanske till och med andlig, läggning. Men nu ställer jag mig frågan: kan man verkligen att stå utanför politiken i tider som dessa? Vart är vi på väg? Vad är det vi gör — mot oss själva och mot varandra?

Vi lever i en tid av krig. För många människor är det redan en brutal verklighet. Och vi påverkas alla. Fiender pekas ut, motsättningar förstärks, och vapen byggs.

Vart är vi på väg? Och vilken sorts ledare är det vi följer?

Jag fick en gång höra att vi får de ledare vi förtjänar. Jag förstod inte det resonemanget då. Jag trodde att starka ledare nådde sina positioner genom sina egenskaper. Och visst ligger det något i det — men det är inte hela sanningen.

Vi väljer våra ledare, precis som vi väljer vad vi tänker.

Vi har ett gemensamt ansvar att vara kloka och att fatta beslut som främjar fred, förståelse och gemenskap.

Och det är brådskande.

Jag är orolig.