Förut visste jag inte; men jag visste inte, att jag inte visste.

Nu vet jag att jag inte vet, och det är på något sätt ett steg framåt.

Det här låter kryptiskt, men det är faktiskt ganska enkelt.

Tidigare trodde jag att jag helt enkelt saknade information och att jag så småningom skulle hitta den.

Nu; när jag vet att alltet är en oändlig helhet; förstår jag att jag aldrig kommer att nå fullständig kunskap, eftersom det är omöjligt att veta Etthetens natur.

Det är åtminstone omöjligt sett ur ett personligt perspektiv.

Det enda sättet att veta vad Etthet är, det är att vara det, och i samma stund som det händer så upplöses frågan och blir åter ett med sig själv.