I den pågående konflikten mellan Donald Trump och påven sa JD Vance, USA:s vicepresident, nyligen att det vore bäst om Vatikanen ägnade sig åt frågor om moral och lät USA:s president ägna sig åt amerikansk offentlig politik.

Det fullständiga citatet, hämtat från en intervju på Fox News, lyder: ”Jag tycker faktiskt att det är bra att påven driver de frågor han bryr sig om”, men ”jag anser samtidigt att det, i vissa fall, vore bäst om Vatikanen höll sig till frågor om moral och till det som sker inom den katolska kyrkan, och lät USA:s president sköta utformningen av amerikansk offentlig politik.”

Vance kommentar kan förvisso förefalla rimlig, och man kan förstå den politiska retoriken bakom den. Men makten välkomnar sällan yttre inblandning – särskilt inte när det rör något så känsligt som moraliska frågor.

Vilket i sin tur gör uttalandet intressant i ett bredare perspektiv än enbart gällande denna aktuella konflikt.

Bakom själva kontroversen döljer sig en gammal, men likafullt fortsatt angelägen fråga: hur är relationen mellan moral och makt?

Makten fattar beslut, verkställer lagar, bygger arméer och formar ekonomier. Men makten ensam talar inte om för oss vad som är rätt. Den kan inte på egen hand besvara hur vi bör behandla varandra, vilket ansvar vi bär eller vilken sorts värld vi vill bygga.

Det är där moralen, och kanske även det sunda förnuftet, träder in — och det är en uppgift som vilar på oss alla.

Oavsett om den uppstår ur religion, filosofi, samvete eller levd mänsklig erfarenhet så behöver varje samhälle röster som ställer djupare frågor än dem som rör strategi och kontroll.

Och eftersom det verkar som om våra ledare har svårt att hitta den balansen så behöver vi som vanliga medborgare öka vår egen förståelse och faktiskt skärpa vårt eget ansvarstagande.