Jag är ett barn av sjuttiotalet. I Sverige var solidaritet ett bärande ideal under den tiden. Det fanns en stark tro på att leva tillsammans, dela med oss av våra resurser och hjälpa varandra — inom samhället, men också utanför det. Det gick hand i hand med omsorg om miljön, ett enklare liv, gärna nära naturen. Mode och status var inte det viktiga; idealet var att använda det man redan hade.

Sedan kom åttiotalet — och allt förändrades.

Det politiska och ekonomiska klimatet skiftade snabbt mot en konkurrensdriven marknadsekonomi. Med det förändrades också idealen. Plötsligt blev personlig framgång måttet på ett gott liv. Man förväntades bli en framgångsrik och lycklig individ — och allt låg i ens egna händer. Det var en tydlig förändring.

Vi gick in i en individualismens tid som vi ännu inte har lämnat. Och visst finns det något tilltalande i det. Att tro på sig själv, att forma sitt eget liv — det känner jag också.

Men det är inte längre bara en möjlighet. Det har blivit en förväntan — att lyckas, att sticka ut, att bevisa sitt värde, inte bara inför andra, utan inför sig själv. Och någonstans längs vägen förlorar vi något viktigt.

Ensamhet. En känsla av avstånd. En försvagad medkänsla. Det tycks följa i spåren av en kultur som drivs av ständig strävan och snävt definierad framgång.

Vi sägs vara fria — men vad har hänt med vårt ansvar gentemot varandra?

Vi uttrycker oss, vi rör oss utåt, vi bygger identiteter — och ändå riskerar vi att förlora något mer grundläggande i processen.

Ja, vi måste hitta vår egen väg.

Men vi måste göra det tillsammans.