Jag lyfter armarna mot himlen – jag sluter mina ögon – och jag låter regnet skölja över mig.

Jag har mina plikter och mina uppgifter att fullgöra. Men ibland uppstår stunder då det inte finns något mer jag kan göra – stunder då jag helt enkelt måste släppa taget och ge mig inför krafter större än mig själv.

Hur konstigt det än kan låta, när jag kan göra detta utan motstånd känner jag mig inte förminskad. Snarare förnyas något inom mig.

Jag faller på knä en stund – men på något sätt reser jag mig upp igen.