”I rymdens djup omsluts jag av universum och reduceras till en liten punkt – men genom min tanke kan jag samtidigt förstå det universumet.”

— Blaise Pascal.

Detta citat når oss ända från mitten av 1600-talet. På sätt och vis tar det samtidigt upp en fråga som är flitigt debatterad i vår tid: nämligen huruvida medvetandet uppstår i hjärnan, eller om det på något sätt är fundamentalt närvarande i själva verklighetens väv.

Att föreställa sig själv som en punkt i universums djupaste djup – och samtidigt kunna förstå dess vidd – pekar mot något obegripligt men likafullt verkligt och ofrånkomligt.