För ett par dagar sedan hade jag ett kort samtal med en kollega på jobbet. På något sätt gled diskussionen in på evigheten, det eviga livet och själva existensens märkliga natur. Jag tycker om sådana samtal, även om man sällan kommer fram till några slutgiltiga svar.

Men min vän sa plötsligt något som fick mig att skratta högt.

Han anmärkte att man faktiskt aldrig kan veta om man har evigt liv. Och konstigt nog så måste han väl ha rätt. Tänk på det en stund: om man verkligen hade evigt liv, vid vilken tidpunkt skulle man kunna dra slutsatsen att det var sant? Man kunde alltid bara uppleva det ögonblick för ögonblick.

För en sån som mig – en som har ägnat mycket tid åt att begrunda existensens mysterier – så fann jag detta mycket roande – och samtidigt trösterikt på ett märkligt sätt.

Kanske finns det vissa frågor som vi inte är menade att lösa helt.

Och finns det kanske också en viss lättnad i det.