Horisonten har alltid fascinerat mig. Oavsett hur långt vi färdas, rör den sig tyst framför oss.

Vi når aldrig riktigt fram.

Kanske är förståelse lite så.

Ju mer vi lär oss, desto längre ser vi.

Ändå verkar horisonten av allt som återstår att upptäcka röra sig med oss.

Märkligt nog tycker jag inte längre att det är avskräckande.

Jag tycker att det är vackert.

Kanske var horisonten aldrig menad att nås.

Kanske finns den för att bjuda oss framåt.