Jag är inte mina tankar.

Inte min sinnen.

Inte mina minnen –

Jag är frid, jag är oändlig frid.

Och samtidigt —

Jag är mina tankar,

jag är min kropp,

jag är mina minnen.

Båda är sant.

Hamlet frågade:

"Att vara eller inte vara – det är frågan."

Men tänk om svaret är båda—

både att vara,

och att inte vara.

Tänk om vi är den tysta, oändliga närvaron –

och den rastlösa sökaren.

Den gränslösa freden –

och den som längtar därefter.

Samtidigt mysteriet och den som försöker förstå det.