Någon beskrev homeostas som "en dynamisk process av att stå still".

Jag pausade när jag hörde de orden.

Är det inte på många sätt så livet självt är?

Vi strävar efter att upprätthålla balans, men att göra det är allt annat än passivt.

Vi springer för att stå still.

Vi vilar för att kunna agera.

Vi söker frid, inte genom att fly livet, utan genom att lära oss att möta det.

Kanske är balans inte frånvaron av rörelse.

Kanske är det rörelse med syfte.

Livet förändras ständigt, men på något sätt fortsätter det att bjuda in oss tillbaka till jämvikt – inte en livlös stillhet, utan en levande.