Förra året genomgick jag en hjärtbehandling.

Det tog upp en stor del av året, men behandlingen lyckades, och i år började jag jobba igen som kock ombord på ett expeditionsfartyg i Arktis.

Jag blir inte yngre, men förhoppningsvis blir jag klokare.

För ett par dagar sedan, efter jobbet, satte jag mig ner för att slappna av när jag plötsligt kände en krampliknande smärta i bröstet.

Jag lade mig ner, och efter ett tag avtog den.

Nästa dag bestämde jag mig för att berätta för min närmaste kollega och kaptenen vad som hade hänt. Bara så att de skulle veta. Jag kontaktade också min läkare.

Och här är grejen.

För några år sedan skulle jag förmodligen inte ha berättat för någon.

Jag skulle ha låtsats att allt var bra. Om jag hade ont behövde ingen veta.

Tydligen blir jag klokare.

Och jag upptäckte något annat.

Människor är anmärkningsvärt vänliga när vi låter dem hjälpa oss.

För det är jag djupt tacksam.